Mässingsinstrumentens utveckling

Redan på faraonernas tid i Egypten fanns det blåsinstrument av metall. Också i Skandinavien var instrumentet uppfunnet, och ett av de viktigaste fornfynd som gjorts är framgrävandet av de gamla bronslurarna.

Man har funnit ett 40-tal, som anses vara ca 4000 år gamla, och mest berömda är de s.k. Brudevelte-lurarna i Danmark. De är alltjämt spelbara och klingar i C. Lurarna har ofta påträffats två och två och troligt är, att de använts parvis: de har nämligen samma stämning och - viktigast - den ena luren är vänstervriden medan den andra är högervriden.

Först raka rör

De första mässingsinstrumenten var raka rör. I ena änden satt munstycket, i den andra klockstycket. Munstycket är format som en tratt (hornet) eller som en skål (trumpet och basun). Skålen kan sedan i sin tur vara liten och platt (trumpet) och då blir klangen hård och smattrande, eller rymligare och djupare (trombon). Då blir tonen mjukare och fulltonigare.

Det dröjde dock inte länge förrän man kom underfund med, att det inte påverkade klangen om man snodde röret runt några varv. På detta mycket mer lätthanterliga instrument kunde man blåsa de s.k. naturtonerna och instrumentets tonförråd berodde på rörets längd.

Opraktiskt system

På ett och samma instrument kunde man alltså bara få fram grundtonen och de däröver liggande övertonerna. Skulle man spela i olika tonarter fick man ha instrument med olika stämningar till hands.

Det var ett mycket opraktiskt system att behöva hålla sig med en massa olika instrument, och så småningom kom man underfund med att man kunde bygga små lösa rörstycken, s.k. byglar, som man kunde förlänga instrumentet med.

Relativt snabbt kunde man då få olika naturtonserier på ett och samma instrument – eftersom instrumentet som helhet fick olika längd med de olika byglarna fick det också olika grundtoner och övertonsserier.

Lösning: ventilmekanism

Fortfarande kunde man dock inte snabbt få tag i vissa toner, eftersom det dock tog en viss tid att skifta bygel. 1770 började problemet lösas i och med att klaffhornet och klafftrumpeten kom. Med ventilmekanismen, som uppfanns 1813, kom den slutliga lösningen: i 3 fasta byglar i instrumentet leds luften in med hjälp av en pump- eller cylinderventil.

Trycker man ner den första ventilen sänks grundtonen ett helt tonsteg, den andra sänker med ett halvt tonsteg och den tredje med ett och ett halvt tonsteg. Kombinerar man de tre ventilerna kan man spela en kromatisk skala, eftersom varje naturton kan sänkas från ett t.o.m. sex halva tonsteg.

Basun till annat system

Ventilmekanismen användes till en början på alla mässingsinstrument, men basunen behöll den endast en kort tid. Därefter övergick den till systemet med ett skjutbart drag, som ju också gör det möjligt att spela kromatiskt.