Slagverk
När man talar om slagverk menar man slaginstrumenten i en symfoni- eller operaorkester. Under lång tid var pukan det enda slaginstrumentet i symfoniorkestern. Med vår tids musik har denna instrumentgrupp krävt allt mer plats, så trängseln längst bak kan bli besvärlig för musikerna.
Den ensamme pukslagaren – ett minne blott!
Slagverkssektionen i en stor symfoniorkester behöver idag cirka 5 musiker för att sköta hela instrumentariet. En av dem koncentrerar sig helt på att spela pukorna (fast alla måste kunna alla instrument), medan de andra delar på resten.
Då är säkerligen någon specialist på alla stavspelen (xylofon, marimba, vibrafon), någon på alla trummorna medan en särskilt har tagit sig an cymbaler, triangel och övriga småinstrument.
Klockspel och xylofon har båda kromatiskt ordnade plattor av metall respektive trä som ljudalstrare. Klockspelet har en mycket hög och ljus klang och spelas med små hammare. Xylofonen spelas med två eller flera träklubbor. Numera är den ofta försedd med resonatorer som förstärker klangen.
Virveltrumman har små metallspiraler, sejare, spända mot det undre membranet. Vid anslaget vibrerar de och ger en torr, hård klang. Trumstockarna är normalt av trä.
Pukan har bestämd tonhöjd och kan stämmas inom drygt en oktav med hjälp av en pedal. Den anslås med s.k. pukstockar klädda med skinn, filt, trä etc., beroende på vilken klangkaraktär som önskas.
Bastrumman är en stor trumma med mörk och mäktig klang utan bestämd tonhöjd. Den hänger på en ställning och slås an med klubbor.
Triangel och cymbal är slaginstrument av metall med obestämd tonhöjd. Triangeln spelas med en stav, cymbalerna slås ihop.