Saxofon

Ett av de träblåsinstrument, som förekommer mest i dagens musik, är det instrument, som uppfanns sist. Inte förrän vid mitten av 1800-talet skapades det, men då väckte det desto större uppmärksamhet.

Saxofon kom instrumentet att kallas, efter sin skapare Adolphe Sax. Hans idé med saxofonen var att skapa en brygga mellan trä- och bleckblåsinstrumenten.

1842 kom Sax, ung, fattig och okänd, till Paris från sin hemstad Bryssel, och han hade med sig sitt instrument. Det var gjort av metallegering (i dag görs det förnicklat, försilvrat eller förgyllt), det var böjt som en gammaldags pipa och det blåstes med ett klarinettmunstycke. Att det dessutom hade klaffmekanism, och inte ventilmekanism, gjorde att det kom att räknas till träblåsfamiljen. Instrumentets rörlighet påminde också om klarinettens.

Saxofon

Saxofon

En annan intressant sak med instrumentet och dess familj var, att oavsett vilket instrument inom familjen man blåste, så hade det samma fingersättning och noterades i G-klav. Det innebär, att de på notpapperet har samma omfång, men stämning/storlek avgör sedan hur det klingar (jfr transponerande instrument)

Saxofonfamiljen

De vanligaste förekommande är sopran-, alt-, tenor- och barytonsaxofon.

Saxofonfamiljen

Saxofonfamiljen

Varierande klang

I de djupaste lägena är saxofonen sensuell och genomträngande, men kan lätt bli i grövsta laget om saxofonisten inte fullt behärskar instrumentets anblåsning. På höjden har den en oerhörd skärpa och mellan de två ytterlägena kan man frambringa diverse ljud som "bröl", "skratt" och "jamanden" mm.

Ty det mest karakteristiska hos saxofonen är möjligheten att variera klangen och karaktären, en möjlighet som knappast något annat instrument kan uppvisa motsvarigheten till. Vibratot kan varieras i det oändliga, tonen kan vara antingen glödande sensuell eller kall och kylig. Hos inget annat instrument kan man som i saxofonen "gråta" fram en melodi.

Anpassbart instrument

Trots sin så speciella klang flyter instrumentet förvånansvärt väl in i andra sammanhang och med andra instrument. Det beror på saxofonens förmåga att så att säga låna klangfärg av de instrument den spelar tillsammans med: spelar den i ett storband smälter den utmärkt samman med bleckblåsinstrumenten, spelar den tillsammans med ett valthorn antar den samma klangfärg som det. Inte minst flyter saxofonklangen väl samman med den mänskliga rösten.

Repertoar

I symfoniorkestern har saxofonen aldrig fått en fast plats, även om många tonsättare använt sig av instrumentets speciella klang. Saxofonen har använts av tonsättare som Berlioz, Ravel, Richard Strauss, Debussy och Ibert .

Det finns några solokonserter. I den symfoniska musiken finns ett stämningsfullt solo i "Tavlor på en utställning", satsen "Det gamla slottet" av Musorgskij.

Främst i jazz

Den fasta platsen kom saxofonen att få i jazzorkestrarna, vars mest karakteristiska instrument den blev. Några av de största instrumentalisterna i jazzens historia har varit saxofonister: Charlie Parker, Lester Young, John Coltrane, Stan Getz, Gerry Mulligan, Sidney Bechet etc.

I storbandet är också saxofonen oumbärlig och många är de soloinpass sektionen har att svara för. I ett fullt utbyggt storband sitter 5 saxofonister: två spelar altsaxofon, två tenor- och en barytonsaxofon.