Trumpet

Ett av orkesterns mest glansfulla instrument är trumpeten. Den kom ganska tidigt in i orkestern och har med sin ljusa, strålande och genomträngande ton varit tonsättarnas favorit när det gällt att "spetsa" ett kraftfullt klingande parti.

Trumpeten består av ett smalt rör, som först är cylindriskt, sedan blir koniskt och slutligen mynnar i ett tämligen brett klockstycke. I dag finns trumpeten främst i två stämningar: C och B.

Ett oerhört stort antal stämningar har förekommit, och förekommer naturligtvis än i dag, men normalt är stämmorna skrivna i B. Klangen är glansfull, men med hjälp av sordiner kan man förändra den på olika sätt (nyttjas särskilt inom jazzen).

Trumpeten är ett utpräglat solo- och melodiinstrument, som inte lämpar sig till ackordutfyllning. Den smälter väl samman med basunerna, men har svårt att klangligt smälta samman med hornen och träblåsarna.

Trumpet

Trumpet

Verk för trumpet

Bland de mest kända instrumentalkonserter som finns är en för trumpet och orkester: Haydns trumpetkonsert. Andra betydande konserter för instrumentet har komponerats av Tomasi, Hummel, Torelli, Stamitz, Jolivet och B. A. Zimmermann. Berömd är också Bachs Brandenburgkonsert nummer 2, en hisnande svår uppgift för vilken trumpetare som helst.

Redan i början av 1600-talet använde Monteverdi 5 trumpeter i sin opera "Orfeo". Men det normala antalet trumpeter i den wienklassicistiska orkestern var två, vilket antal sedan hos 1800-talsromantikerna ökades till tre. Berlioz har dock föreskrivit ända upp till sex i flera av sina verk, likaså använder Schönberg i "Gurrelieder " sex trumpeter.

Kornett

Instrumentet har samma karaktär i klangen och samma antal ventiler som trumpeten men är kortare. Den konstruerades omkring 1850 i Frankrike och var en utveckling av posthornet.

Kornett

Kornett

Aida-trumpet

Instrumentet är en lång, rak trumpet med en eller tre ventiler. Klangen är mycket skarp. Instrumentet byggdes ursprungligen för Verdis opera "Aida", till den berömda intågsmarschen. De med en ventil är stämda i H eller Ass, de med tre i C eller B.

Bastrumpet

Bastrumpeten dök först upp i de tyska militärorkestrarna i 1800-talets början. Med sitt vidare rör än den vanliga trumpetens kan spelaren lättare nå de djupa tonerna. I symfoniorkestern förekommer bastrumpeterna sällan: Wagner använder den i "Nibelungens ring" och Richard Strauss i "Elektra", för övrigt kan den förekomma i vissa moderna verk. Även i jazzmusiken används den då och då.

Ett urgammalt instrument

Redan i förhistorisk tid förekom trumpetartade instrument. Det var långsträckta rör, av trä, ben eller metall. Romarna kallade dessa instrument som inte hade någon slinga, för "tuba", senare kom de att kallas "busine". Under 1400-talet lärde man sig att lägga instrumentet i en slinga och så uppstod naturtrumpeten. Utseendemässigt förändrades den inte mycket förrän vid 1700-talets slut.

Militärt bruk

Trumpeten hade en betydande plats inom krigsmakten - trumpetsignalen hördes ju över stridslarmet! Signalerna var order till soldaterna, det kunde vara "Attack!" eller "Reträtt!" De var krigsledningens sambandsmedel med hären. Mera fredliga var signalerna "tapto" (kvällens signal till samling i förläggningen) och "revelj" (morgonens väckningssignal).

Till Europa kom trumpeten med korstågen - från de arabiska stormännen till den europeiska adeln. Fälttrumpetarna hade så stort anseende, att de vid utväxling av krigsfångar jämställdes med officerarna.

Uppskattade musikanter

Bland medeltidens stadsmusikanter intog trumpetarna också en särställning och de bildade ett skrå för sig. Det fanns för övrigt två slags trumpetare, specialiserade på olika lägen. Den ena höll sig huvudsakligen till instrumentets mellanläge och utmärkande för spelet var den smattrande klangen och utnyttjandet av både två- och tredubbelt tungslag. Denna slags musik hörde mest hemma vid torneringar och fälttåg. Musikerna kallades principaltrumpetare.

Den andra gruppen trumpetare, som kallades "clarinister", hördes främst i kyrkan och vid konserter. De höll sig i clarinregistret, dvs. i det höga läge, som börjar med sjätte övertonen (principalblåsaren gick aldrig över åttonde övertonen). Stämmorna bestod av melodistämmor i kusligt hög läge, så svåra att spela, att man för dem i dag använder piccolatrumpeter som står en hel oktav över de instrument man använde under barocken. Och ändå är de besvärliga nog att spela!